Skog och vilt i balans, ja men när? Del 9 Jägarnas Riksförbund

Lätt att säga, svårare att få till, skog och vilt i balans är en ständig utmaning och på många olika sätt. Skånsk skogsstrategi belyser nu frågan i en reportageserie: ”Skog och vilt i balans, ja, men när?”, där vi möter olika företrädare för organisationer och verksamheter som har frågan på sin agenda. Sven-Olof Sandberg, distriktsordförande Jägarnas Riksförbund.

Upplever du att det finns viltproblematik utifrån din och verksamhets horisont?
– Ja det anser jag och jag menar också att den ser olika ut i landet och även olika ut i Skåne beroende på var man befinner sig.

Hur förhåller ni er till problematiken?
– Problem är till för att lösas. I det här fallet finns det ett flertal möjliga lösningar förutsatt att dialogerna kan upprätthållas och kunskapen, framför allt den lokala kunskapen, och att det ges utrymme och respekt för lokala variationer.

Porträtt man

Vad borde göras konkret?
– Lokal (by, socken, äso) samverkan, markägare-jägare bör stärkas och uppmuntras. Mer frihet under ansvar till lokal nivå. Regionala nivån kan stötta och underlätta lokal samverkan, så naturens förändringar snabbt kan omhändertas i förvaltningen. Jag tycker också att markägare bör ta tydligare gemensam ställning i viltförvaltning, så jägares uppdrag är väl förankrat. Tydliga jakträttsupplåtelseavtal underlättar för alla.

– I sista änden är det ändå politiken som måste sätta ner fötterna hur vi skall ha det. Vi måste förbättra informationen och kunskapsöverföringen till politiken så rätta beslut kan fattas samt att myndigheterna får direktiv vilket tjänstemännen skall förhålla sig till utan att ha egna agendor. Och nu pratar jag om ett riks- och EU-perspektiv. Lokalt är det viktigt med dialog och inom Jägarnas Riksförbund har vi ledorden Ansvar – Frivillighet – Samarbete.

Vad finns det för utmaningar?
– En stor utmaning är att på senare tid har bevarandesidan fått allt för stort utrymme. En bevarandesida som ofta ser det ur storstadsperspektivet och saknar förståelse för helheten. Markägare och jägare betraktas allt oftast som bovar då de med all rätt vill se naturen som en resurs och ett brukande. En annan utmaning är att de som inte lever på landsbygden ibland inte har rätt förståelse för hur sammanhanget ser ut.

– Även förändring i jaktutövande med jägare som köper en kort jaktupplevelse med stor förväntan om fällt vilt är en utmaning för förvaltningen. Med snabb förändring, till exempel genom klimat och rovdjurstryck, behöver praktisk förvaltning ha kapacitet att snabbt ändras och en mycket adaptiv byråkrati skapas. Om inte rovdjursstammarna aktivt får förvaltas och begränsas genom jakt finns även en risk att jägarkåren blir alltför försiktig i sin avskjutning. Vi ser också till exempel att vargetablering orsakar förändrat beteende hos bytesdjuren med problem som stora anhopningar på rovdjursfria områden.

– Ibland upplever jag också det som om man har en tro att volymen vilt är en parallell kurva med volymen viltskador. Finns en attraktiv föda så söker viltet självklart upp den och betar den. Här behöver markägarna ha förståelse för det och dels även på andra sätt skydda sin gröda och dels se till att det naturliga viltbetet ges möjligheter att växa upp. Sen är det jägarens uppgift att anpassa viltstammarna efter det naturliga betet och inte efter jaktarrendets storlek. Här behövs en utökad dialog och en utökad förståelse.

Vilka tycker du/ni borde samarbeta mer i den här frågan?
– Jag tror ingen, eller i vart fall väldigt få, markägare och jägare vill utrota viltet. Därför är samarbetet och dialogen mellan markägare och jägare nyckeln och där behöver bevarandesidan få en mer underordnad betydelse. Även dialogen markägare-markägare samt jägare-jägare är viktig. Till detta måste politiken samverka och ge lagar och direktiv som är anpassade till ett brukande och inte enbart ett bevarande.

Vem ska vi, om möjligt, kommunicera ett gemensamt budskap till?
– Självklart till politiken. Möjligen måste vi också gå via allmänheten för att skapa ett större tryck på att rätta och tidiga beslut fattas. Vi, JRF, efterfrågar mer lokal makt, ett gemensamt budskap från parterna i skogsstrategin till lokal nivå känns också naturligt.

Vilka möjligheter finns det på sikt att komma tillrätta med viltproblematiken?
– Ser vi till det lokala är jag positiv till de utökade initiativ som kommer med ökad dialog. Med en ökad dialog skapas förhoppningsvis en större förståelse för de olika sidornas behov. Sen är det politiken som måste fatta de grundläggande besluten. En del i det är också att myndigheterna får rätta direktiv men också direktiv som inte fördröjer förutsättningarna när vi måste antingen öka eller minska på stammarna.

Läs våra övriga intervjuer i ämnet Skog och vilt i balans.